Anna-Greta Ledin startade Futura förlag 2018 med ambitionen att erbjuda böcker med insikter och lösningar som stödjer människor att hantera olika situationer i livet.
Namnet FUTURA kommer från en vision som växte fram under en ovanlig bussresa 2013.
Anna-Greta deltog i en guidad meditation som skulle leda deltagarna att möta sig själva som de olika personer de hade varit under livets gång. Nu får du följa med på Anna-Gretas ovanliga bussresa. Resan började med att Anna-Greta skapade en inre bild av sig själv vid en busshållplats. Hon väntade på en buss. Det kom många bussar.
Vilken buss vill jag åka med?
Den gula postbussen som jag åkte med till gymnasiet 1965 – 1968 stannade för att plocka upp mig. Jag klev ombord och satte mig på min favoritplats strax bakom utgången. Nu hade jag chansen att få syn på tidigare versioner av mig själv. De åkte också med i bussen.
Det var många ombord men jag kunde inte urskilja hur de såg ut. Jag såg mig omkring. Lite längre bak i bussen upptäckte jag en grön figur med stora öron, stora ögon, antenner och en tunn liten kropp. En marsian!
Vem vill jag ta med ut ur bussen och sitta ner på en bänk med?
Jag frågade marsianen som gärna följde med. Vi gick hand i hand till bänken och jag upplevde känslan av min äldsta sons lilla barnhand som var så underbar att hålla i.
Framme vid bänken blev marsianen jättestor.
Inte som en kropp utan som en grön dimension
”Du kan inte sitta på den här bänken. Vi måste hitta en större bänk”, sa jag.
”Det behövs inte”, sa marsianen. ”Jag kan bli liten igen.”
Hon blev liten och vi satte oss på bänken.
Har mitt sällskap på bänken ett namn?
Jag frågade om hon hade något namn. Hon heter FUTURA.
Vill mitt sällskap på bänken säga mig något?
”Finns det något du vill säga mig?” frågade jag.
”Älska mig!”
”Ja, jag lovar att älska dig.”
”Respektera mig!”
”Ja, jag lovar att respektera dig.”
”Lek med mig!”
”Ja, jag lovar att leka med dig.”
Vad händer när jag och mitt sällskap kommer tillbaka till bussen?
Jag tackade FUTURA för hennes budskap och vi gick tillbaka till bussen. Där föreslog FUTURA att vi skulle täcka över bussen med grön marsipan.
”Men vad ska vi göra med alla som sitter i bussen?” frågade jag.
”Vi äter upp dem”, sa FUTURA.
”Vi kan inte äta upp dem!” protesterade jag.
”Varför inte? De är inte levande”, sa FUTURA och bussen med alla mina tidigare jag blev en stor Mozart-kula med allt det gula i mitten omsvept av grön marsipan – en kärna av glädje omsluten av kärleksfull medkänsla.